Nu kanske ni funderar vad riktigt rubriken svamlar om.
Och det hela är egentligen en väldigt lång historia som ni har korta delar ifrån, men jag ska försöka förklara mig kortfattat, så gott det går...
Som ni vet (eller kanske förstått i alla fall) så har jag under en längre period haft problem med maten. Så skulle jag skrivit förut, men idag skriver jag att jag lidit av ästörning. För det är just vad jag har gjort. Det går inte att förneka. Om än jag inte har tagit det till sin gräns där jag inte längre kan gå eller stå så har jag ändå torterat min kropp på ett ohälsosamt sätt occh jag har haft en väldigt ohälsosam syn på mat.
I 11 år lite drygt har jag gått med detta inombords. Det har inte alltid synts, jag har väl för det mesta varit rätt normal, men värst var nog strax innan jag träffade Marcus. Mina tankar och min handlingar var inte friska alls och jag hatade den kropp jag hade och allt vad hade med mig att göra. Vilket egentligen är helt absurdt nu när man tänker i efterhand. Jag har funderat länge över vad denna störning skulle kunna göra med mig. Skulle det kunna gå till en sådan gräns att jag faktiskt inte överlever?
Hade jag inte träffat Marcus så vet jag att det hade varit nära ett faktum. Jag hade väl självklart överlevt men det hade nog fått gå alldeles för långt om inte han kommit in i bilden.
Jag kan ärligt talat knappt minnas att jag inte varit fixerad vid min vikt. Jag har väl mest troligt förträngt det för att på något sätt inte tillåta mig själv att vara lycklig på riktigt.
Här är i alla fall en bild som jag hittade igen från kanske 2001-2002 nån gång, alltså ca 11-12 år gammal. Och jag mindes så oerhört starkt hur tjock jag tyckte jag var här. Var nästan lite skraj när bilden togs just för att kjolen jag hade var lite tajt och jag var rädd att mitt "magfläsk" skulle sticka ut överallt..Helt sjukt när man tänker tillbaka, för var någonstans var jag tjock på den bilden egentligen?
Nu är det inte min resa dom tio åren tillbaka som jag hade tänkt ta upp utan min framtid. Men lite mer "historia först".
För ett halvår sedan så fick jag ett litet "breakdown" och ville bara ge upp min vikt och lägga allt åt sidan, jag berättade efter många om och men för Marcus, med lite hjälp från en bekant att ta steget. Det är verkligen en fruktansvärd känsla att måsta säga att man undhållit sanningen, dvs ljugit för sin andra hälft i alla dessa år i princip. Så jobbigt och det var mest motigt. Jag visste då att mitt enda steg för att bli av med ätstörningen var inte att gå till en klinik, utan som min kloka man sa, att ge mig helt till Gud så att han kan hjälpa mig.
Detta var något som jag helt klart ville, men i ärlighetens namn inte helhjärtat. Jag var så himla rädd för att släppa taget om mitt "gamla jag". Att gå upp i vikt igen, att tappa kontrollen och faktiskt tro att jag skulle sluta som en fotboll om jag slutade tänka på min vikt (som om nu var det värsta man kunde vara). Jag sa att jag skulle kämpa och de första veckorna gjorde jag det,men fortfarande lite ledsen när jag passerade spegeln och bara såg hur jag i princip växte för varje dag som gick. (kändes det som)
Så i somras så var jag fast i fällan igen. Det gick inte längre. Jag kunde inte lägga det åt sidan och vågen ställdes fram varje morgon igen.
Fram till i måndags så hade jag inte intentioner på att sluta upp med det heller. Jag var inställd på att jag kör på tills jag stupar. Vilket idag gör mig så ledsen..att jag ens kunde tänka så.
Men någonting hände i måndags.
Marcus låg magsjuk nere på soffan och försökte sova på kvällen medan jag gick och la mig som vanligt.
Jag låg och började tänka på allt möjligt. Jag mådde lite dåligt över att Marcus var så sjuk och han hade det verkligen inte lätt. Vilket tär på mig inombords.
Efter mycket grubblande hit och dit så kom jag på något sätt in på min ätstörning igen som så många gånger förut. Men det kändes annorlunda denna gången, kan inte riktigt förklara det.
Till slut så insåg jag, vad i hela friden gör jag?
Det blev så tydligt för mig att JAG VILL INTE VARA SJUK i detta eländet!
Jag har aldrig någonsin känt så starkt över det och faktiskt helt ärligt velat bli av med den. Jag har bett halvhjärtat att Gud ska hjälpa mig men jag har innerst inne inte riktigt velat ta steget.
Men den kvällen så hjälpte han mig.
JAG ÄR FRI! Och det känns så fantastisk! Jag har aldrig kännt mig så här lycklig på många många år som jag gör nu! Och tror ni jag kunde somna på kvällen? Nej, låg vaken i nästan två timmar av gläderus och tårar
Och vet ni vad jag gjorde det första morgonen efter, efter frukosten?
Vågen ligger numera i soptunnan, bokstavligen! Den ligger bredvid en skitblöja sa Marcus, precis där den hör hemma ;) haha Och för en gångs skull kom det inte tårar för att jag inte kunde väga mig längre utan för att JAG VAR FRI!
Ni anar inte vilken lycka som jag känner just nu. Jag trodde ärligt talat inte att den här dagen skulle komma över huvudtaget men den är här. Men det är inte bara tack vare mig. Jag har en högre makt att tacka som räddat mig första gången för 6 år sedan när den kom en limegrön bil körandes och parkerade på vår gård.
Jag är så otroligt tacksam att ha fått denna chansen!
Snälla, jag ber som läser detta inlägget, om ni har orkat igenom er allt.
Kasta vågen där hemma, medan ni fortfarande kan. Din vikt är inte ditt liv, och den får aldrig ta över den du är. Jag ber er, kasta ut eländet. Ha den inte ens i huset så att ni kan tjuvväga er någon gång ibland. För det är så fort att man är fast i skiten, och hips vips så har det gått 10 år...Ja ni förstår vad jag menar.
Den är INTE VIKTIG!
Om du nu börjar fundera och tveka att nej jag kan nog inte kasta bort den...då är det dags att ta sig en funderare....
Tack för mig!
