En vecka har gått

 
Som rubriken lyder så är det nu lite mer än en vecka sedan min ätstörning "försvann". Ni förstår hur jag menar. 
Och det är så underbart! 
Jag har verkligen fått en nystart utan dess like! Dels så har jag faktiskt så pass mycket energi så jag orkar göra saker hemma! Har bakat bröd, städat och tvättat och allt möjligt som jag inte orkat med tidigare för att jag inte har haft ork och energi till det. Så himla skönt! 
 
Jag måste erkänna att jag vissa dagar har varit ltie sugen att ställa mig på någon våg, men eftersom den ligger i soptunnan så har det inte varit möjligt. Tur att jag känner mig själv så pass att jag faktiskt kastade ut den. Annars kanske jag hade varit fast igen. Fast jag känner mig inte så stressad över att den är borta. Fortfarande bara en stor lättnad. Jag vet att det kommer bli svårare och svårare efter ett tag men jag ska kämpa på allt jag kan. Nu när jag vet hur det faktiskt kan vara att itne behöva ha 100% uppmärksamhet riktad mot maten varje dag så kommer jag aldrig att vilja trilla dit igen. 
 
Jag har garanterat gått upp i vikt redan och det lär jag väl fortsätta göra, till en viss del så känns det lite ledsamt men det är inte så att jag stänger in mig och gråter för att jag går upp i vikt som jag skulle ha gjort förut. 
 
En stor fördel är ju också att det inte tar en timme att välja kläder när man ska iväg nånstans. Sist tog det väl ca 5 minuter och jag behövde bara bya en gång istället för tjugo! haha vilken känsla! Och jag behövde inte stressa hela morgonen för att göra mig i ordning eftersom jag inte såg tjock ut i alla kläder. Ni anar verkligen inte hur mycket som faktiskt är annorlunda. Och det är så skönt! 
Blir så ledsen när jag sitter och tänker tillbaka på hur jag har levt varenda dag i så många år. Varför? För att jag inte förtjänade att må bra? Jag har inte svaren på alla mina frågor över det som varit, även om jag skulle vilja. Men det kommer kanske en dag när det bara blir så självklart det också. 

Jag är tillbaka på allvar, mitt liv är tillbaka!

 
Nu kanske ni funderar vad riktigt rubriken svamlar om. 
Och det hela är egentligen en väldigt lång historia som ni har korta delar ifrån, men jag ska försöka förklara mig kortfattat, så gott det går...
 
Som ni vet (eller kanske förstått i alla fall) så har jag under en längre period haft problem med maten. Så skulle jag skrivit förut, men idag skriver jag att jag lidit av ästörning. För det är just vad jag har gjort. Det går inte att förneka. Om än jag inte har tagit det till sin gräns där jag inte längre kan gå eller stå så har jag ändå torterat min kropp på ett ohälsosamt sätt occh jag har haft en väldigt ohälsosam syn på mat.
 
I 11 år lite drygt har jag gått med detta inombords. Det har inte alltid synts, jag har väl för det mesta varit rätt normal, men värst var nog strax innan jag träffade Marcus. Mina tankar och min handlingar var inte friska alls och jag hatade den kropp jag hade och allt vad hade med mig att göra. Vilket egentligen är helt absurdt nu när man tänker i efterhand. Jag har funderat länge över vad denna störning skulle kunna göra med mig. Skulle det kunna gå till en sådan gräns att jag faktiskt inte överlever? 
Hade jag inte träffat Marcus så vet jag att det hade varit nära ett faktum. Jag hade väl självklart överlevt men det hade nog fått gå alldeles för långt om inte han kommit in i bilden. 
 
Jag kan ärligt talat knappt minnas att jag inte varit fixerad vid min vikt. Jag har väl mest troligt förträngt det för att på något sätt inte tillåta mig själv att vara lycklig på riktigt. 
 
 
Här är i alla fall en bild som jag hittade igen från kanske 2001-2002 nån gång, alltså ca 11-12 år gammal. Och jag mindes så oerhört starkt hur tjock jag tyckte jag var här. Var nästan lite skraj när bilden togs just för att kjolen jag hade var lite tajt och jag var rädd att mitt "magfläsk" skulle sticka ut överallt..Helt sjukt när man tänker tillbaka, för var någonstans var jag tjock på den bilden egentligen? 
 
Nu är det inte min resa dom tio åren tillbaka som jag hade tänkt ta upp utan min framtid. Men lite mer "historia först".
 
För ett halvår sedan så fick jag ett litet "breakdown" och ville bara ge upp min vikt och lägga allt åt sidan, jag berättade efter många om och men för Marcus, med lite hjälp från en bekant att ta steget. Det är verkligen en fruktansvärd känsla att måsta säga att man undhållit sanningen, dvs ljugit för sin andra hälft i alla dessa år i princip. Så jobbigt och det var mest motigt. Jag visste då att mitt enda steg för att bli av med ätstörningen var inte att gå till en klinik, utan som min kloka man sa, att ge mig helt till Gud så att han kan hjälpa mig. 
 
Detta var något som jag helt klart ville, men i ärlighetens namn inte helhjärtat. Jag var så himla rädd för att släppa taget om mitt "gamla jag". Att gå upp i vikt igen, att tappa kontrollen och faktiskt tro att jag skulle sluta som en fotboll om jag slutade tänka på min vikt (som om nu var det värsta man kunde vara). Jag sa att jag skulle kämpa och de första veckorna gjorde jag det,men fortfarande lite ledsen när jag passerade spegeln och bara såg hur jag i princip växte för varje dag som gick. (kändes det som)
Så i somras så var jag fast i fällan igen. Det gick inte längre. Jag kunde inte lägga det åt sidan och vågen ställdes fram varje morgon igen. 
 
Fram till i måndags så hade jag inte intentioner på att sluta upp med det heller. Jag var inställd på att jag kör på tills jag stupar. Vilket idag gör mig så ledsen..att jag ens kunde tänka så. 
 
Men någonting hände i måndags. 
Marcus låg magsjuk nere på soffan och försökte sova på kvällen medan jag gick och la mig som vanligt. 
Jag låg och började tänka på allt möjligt. Jag mådde lite dåligt över att Marcus var så sjuk och han hade det verkligen inte lätt. Vilket tär på mig inombords. 
Efter mycket grubblande hit och dit så kom jag på något sätt in på min ätstörning igen som så många gånger förut. Men det kändes annorlunda denna gången, kan inte riktigt förklara det. 
Till slut så insåg jag, vad i hela friden gör jag?
Det blev så tydligt för mig att JAG VILL INTE VARA SJUK i detta eländet! 
Jag har aldrig någonsin känt så starkt över det och faktiskt helt ärligt velat bli av med den. Jag har bett halvhjärtat att Gud ska hjälpa mig men jag har innerst inne inte riktigt velat ta steget. 
 
Men den kvällen så hjälpte han mig.
JAG ÄR FRI! Och det känns så fantastisk! Jag har aldrig kännt mig så här lycklig på många många år som jag gör nu! Och tror ni jag kunde somna på kvällen? Nej, låg vaken i nästan två timmar av gläderus och tårar
Och vet ni vad jag gjorde det första morgonen efter, efter frukosten?
Vågen ligger numera i soptunnan, bokstavligen! Den ligger bredvid en skitblöja sa Marcus, precis där den hör hemma ;) haha Och för en gångs skull kom det inte tårar för att jag inte kunde väga mig längre utan för att JAG VAR FRI! 
Ni anar inte vilken lycka som jag känner just nu. Jag trodde ärligt talat inte att den här dagen skulle komma över huvudtaget men den är här. Men det är inte bara tack vare mig. Jag har en högre makt att tacka som räddat mig första gången för 6 år sedan när den kom en limegrön bil körandes och parkerade på vår gård. 
 
Jag är så otroligt tacksam att ha fått denna chansen! 
 
 
Snälla, jag ber som läser detta inlägget, om ni har orkat igenom er allt. 
Kasta vågen där hemma, medan ni fortfarande kan. Din vikt är inte ditt liv, och den får aldrig ta över den du är. Jag ber er, kasta ut eländet. Ha den inte ens i huset så att ni kan tjuvväga er någon gång ibland. För det är så fort att man är fast i skiten, och hips vips så har det gått 10 år...Ja ni förstår vad jag menar. 
Den är INTE VIKTIG!
Om du nu börjar fundera och tveka att nej jag kan nog inte kasta bort den...då är det dags att ta sig en funderare....
 
Tack för mig! 
 
 
 
 

Jag eller du?

 
 
Har länge gått och grubblat över en sak. En grej som stör mig mer och mer faktiskt desto mer jag tänker på det. Nu kanske inte jag är som alla andra heller men tänkte i alla fall ge min åsikt på det hela. Här där jag faktiskt vågar :) haha
 
Satt här om dagen och kollade biggest loser finalen, ett program som jag alltid följt förut men inte haft varken intresse till eller kommit ihåg att se nu på senare. Men då Marcus satt vid datorn och jag inte hade så mycket annat för mig så fick teven slås på. Och där var finalen så tänkte att ja men den kan jag ju se! Det var länge sen! 
 
En av de tidigare deltagarna fick säga ett par ord om resans gång osv och avslutade något i stil med att "jag har lärt mig att tänka på mig själv mer, förut har jag alltid satt andra främst men nu är JAG prio ett. För om inte jag älskar mig själv så kan jag inte älska andra". 
 
Här kommer vi alltså till frasen som jag har så svårt för. Jag måste älska mig själv innan jag kan älska någon annan...... 
Och vad ska jag nu säga om det här tänker ni kanske? Jo jag tycker personligen att det är jätte fånigt. Förlåt nu om det är någon av er som tar illa upp men så tycker jag faktiskt. 
 
Tar ett exempel. 
Precis innan jag träffade Marcus så var jag i en riktigt djup svacka i mitt liv, jag älskade verkligen inte mig själv och allt var elände, som det kändes då. Jag hatade hur jag såg ut, hur jag pratade, hur jag tänkte, ja allt! Levde väldigt destruktivt mot mig själv. Så med andra ord kan man säga att jag inte älskade mig själv. 
Jag träffade Marcus, och wow vilken händelse i mitt liv! haha Tala om förändring, jag älskade någon som älskade mig. Men älskade jag mig själv? Nej verkligen inte. 
Vi fick Theodor, och vår kärlek till varandra blev bara större, och nu också fick jag möjligheten att älska ett barn! Fattar ni, ett barn! :) Men älskade jag mig själv? Nej det gjorde jag inte. Mitt destruktiva leverne låg fortfarande kvar och jag mådde inte bra. Kanske såg ut att må bra men tyvärr... 
Nu har ju åren gått och vi har en underbar familj vilken ni alla så klart redan vet :) Men poängen jag vill komma fram till är att jag har alltid älskat andra, inte bara min nuvarande egna familj, utan familj och vänner och andra, jag har alltid tyckt om alla i min omgivning (som förtjänat det ;) ) men jag har inte under många år älskat mig själv... 
 
Nu till den stora frågan, älskar jag mig själv idag? Nej det gör jag inte, jag har fortfarande massor med brister som jag avskyr att se varje morgon, och hjärnspöken som spökar var och varannan dag, men jag kan inte säga rätt ut jag älskar mig själv alls. 
Visst, jag har accepterat att jag är som jag är, typ, men mer än så är det inte. 
Så varför måste jag nu älska mig själv för att kunna älska andra enligt "sägen". 
 
Idag är det så viktigt att allt ska handla om JAG, JAG och JAG, människor har slutat att bry sig om andra för att de är så upptagna av sig själva. JAG måste ha det bra, JAG måste få göra saker, JAG måste dittan och dattan. 
Samma sak jag har hört folk säga att om JAG mår bra så mår min famlij bra.....ehm....backa en bit där va! 
 
Visst, om jag inte mår bra så lär det synas men vem har sagt att familjen inte mår bra? 
Jag skulle vilja vända det talesättet och säga, mår min familj bra, då mår jag bra! 
För blir man för självupptagen så är det väldigt lätt hänt att familjen hamnar lite på sidan om, omedvetet. Och om barnen inte har en närvarande mamma eller pappa, mår dom verkligen lika bra än om det vore tvärtom? 
Jag menar, jag har under många år mått väldigt dåligt, fram till idag ungefär, men så vitt jag vet så mår min familj bra... Jag anstränger mig ändå att varje dag ändå ge min familj det som dom behöver, det spelar ingen roll hur JAG mår, för att JAG är inte prio ett. 
 
Jag kanske låter jätte galen men så tänker jag i alla fall.... 
Är bara så trött på att samhället uppforstrar oss till att vara egoistiska, när det är det som faktiskt förstör oss....
 
 
Ja jag hoppas inte att någon blir arg eller stött, inte meningen men var bara tvungen att få ut det nånstans, har tänkt på detta så länge och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst mer men jag tror jag stannar där :) 
 

Magen och omslagsbilder

En hel vecka har nu gått utan godis och magen mår helt klart bättre än förut. Men trots det så hjälper inte riktigt tabletterna. Väldigt frustrerande men å andra sidan så äter jag i alla fall bättre. Äter till och med lunch i princip varje dag. Vilket jag nog inte ha gjort på flera månader tror jag. 
 
Men trots allt bra så är det lite frustrerande att jag ändå mår lite illa av magkatarren vissa dagar. Får väl se om man måste göra någon ny koll eller så. Men som vanligt drar man sig för det in till det sista. Lite pappa gener som slagit igenom där ;) haha
 
Bilden ovan har jag haft på min facebook nu ett par dagar, som omslagsbild, lite roligt att sitta och pyssla på i datorn med olika typer av grejer. 
Gjorde även till företagssidan och nya bandsidan. 
Någon som vill ha till sin egen? :) hihi
 

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign p www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus